Jag har länge tänkt skriva det här inlägget men inte riktigt vetat hur jag ska skriva även om de flesta såklart redan vet, det är ju ingen hemlighet.
Livet förändras, och mitt har verkligen förändrats å det grövsta det senaste året/åren.
Idag får jag nycklarna till min egen lägenhet, och det är ca 10,5 månader sen jag och Mattias tog beslutet att vi skulle separera. Huset är ännu ute till salu och vi bor tillsammans i det tills flyttarna är klara och hoppas att det ska bli sålt snart.
Vi har tagit det lugnt och sansat utan brådska, för vi är verkligen fortfarande bästa vänner och älskar varandra, men inte på "rätt" sätt.
Vi har fortsatt umgås och vill fortsätta kunna göra det. Vi känner båda att detta beslut nog blir bäst för oss alla, men inte har det varit lätt, vi är överens om att det är det svåraste vi NÅGONSIN har gått igenom! Det är och har varit en otroligt tuff tid och kommer nog fortsätta så ett bra tag. Men vi kan bara göra vårt bästa.
Vi har fortsatt umgås och vill fortsätta kunna göra det. Vi känner båda att detta beslut nog blir bäst för oss alla, men inte har det varit lätt, vi är överens om att det är det svåraste vi NÅGONSIN har gått igenom! Det är och har varit en otroligt tuff tid och kommer nog fortsätta så ett bra tag. Men vi kan bara göra vårt bästa.
Jag förstår att många undrar varför och hur det kunde komma till detta, kanske speciellt eftersom vi ju är så bra vänner, och den frågan är nog svår att besvara även för oss. Vi har levt halva våra liv tillsammans, 19 år. Så fina underbara år. Vår tid och kärlek är inte på något sätt ett misslyckande, utan ett liv sprängfyllt med fina minnen. Vi har ju tillsammans det finaste vi gjort, våra älskade barn. Men vi har tappat bort varandra nånstans de senaste åren.
Därför känns det som om vi vill ta vid på nytt i ett annat sorts förhållande, som vänner som tillsammans delar unika minnen av t.ex. barnens födelser, vårt första hus, barnens första ord, deras första steg, jobbiga vaknätter, oron när de varit sjuka och sånt roligt dom sagt, sånt som bara vi och ingen annan kan dela!
Vi vill göra det bästa för oss och för våra barn, och för att fortsätta vara vänner (även om så många "förståsigpåare" säger att det kommer aaaaaaldrig gå), vilket är vår sak att upptäcka och kämpa för, och INGEN ANNANS.
Därför känns det som om vi vill ta vid på nytt i ett annat sorts förhållande, som vänner som tillsammans delar unika minnen av t.ex. barnens födelser, vårt första hus, barnens första ord, deras första steg, jobbiga vaknätter, oron när de varit sjuka och sånt roligt dom sagt, sånt som bara vi och ingen annan kan dela!
Vi vill göra det bästa för oss och för våra barn, och för att fortsätta vara vänner (även om så många "förståsigpåare" säger att det kommer aaaaaaldrig gå), vilket är vår sak att upptäcka och kämpa för, och INGEN ANNANS.
Hur det än blir i framtiden så känner vi att vi kommer alltid att vara en familj och vi ska göra vårt bästa för att det ska fortsätta vara så på det sätt som går, ett nytt sätt som kan vara fint det med.
